Voilà, le blogue!

Titeln är skriven på franska idag. Detta kommer inte att resultera i något slags meningsfullhet. Bara så du vet.
Frågan är om detta inlägg blir ännu meningslösare eftersom inte ens titeln vittnar om innehållet. Låt oss undersöka!

Ibland, nuförtiden mer sällan än förr, skriver jag poesi. Det är mycket korkat och ostrategiskt eftersom min poesi inte kommer att generera något. Jag sammansätter befintliga ord och skapar ibland nya, placerar dem i en ordföljd jag är nöjd med och pressar ibland även in en bakomliggande mening, en tanke, mellan raderna.
Dessa sammansättningar av ord kommer inte att ge mig något pris, de kommer inte att ge mig några stora pengar, de kommer inte att förändra personers liv. Man skulle kunna hävda att denna process är komplett syfteslös.

Varför då ägna sig åt denna syssla? Jag tror att de flesta poeter (om man nu får kalla sig det) har ett praktiskt syfte med sin poesi. Jag tror inte att många skriver för att... eller jo, det gör jag nog. Jag reviderar helt min ståndpunkt! Jag tror att många skriver för skrivandets skull och inte bryr sig ett dugg om ära och berömmelse, om författarpris eller pengar. Vilken fantastisk tanke!
Att kunna skriva, måla, räkna, bygga, rasera, sjunga, dansa, hoppa, falla, göra något utan baktanke måste ju vara den optimala frihetsaktionen. Du gör det inte av tvång eller för någon annans skull, du gör det för att det är precis det du känner för att göra just då. Och resultatet behöver inte bli ett skit. Det spelar ingen som helst roll.

Jag skriver (skrev) nog för skrivandets skull, men jag måste absolut erkänna att jag hade ett praktiskt syfte: jag ville att många skulle läsa mina ord, att många skulle uppskatta dem eller hata dem, reagera mot dem. Jag vill nog, med min poesi, förmedla någon sorts känsla. Jag kanske har ett gemensamt mål med gåshudstillverkarna. Man vill hoppa in i en annan persons medvetande och kanske lämna något där, ett fotspår som vittnar om ens, eller ens verks existens.