Hemligheter

Det finns de som är fantastiskt bra på att hålla hemligheter hemliga, de som inte visar några yttre indikationer över huvud taget. De som kan köpa julklappar i maj och inte låtsas som något, de som i sin ungdom har varit kanadensiska popstjärnor men inget säger.
Sedan finns givetvis den raka motsatsen; vi som hör ordet "hemlighet" följt av "du måste lova att inte berätta för någon" och blir alldeles till sig inombords.
Varför, om vi nu är medvetna om att vi är dåliga på att hålla hemligheter, insisterar vi på att få dem berättade för oss? Varför säger vi "nej, jag lovar att inte berätta" och "du vet att du kan lita på mig"? Är det något vi borde har lärt oss är det att vi inte kan bli litade på vad gäller hemligheter, men ändå begår vi samma misstag: Vi hör hemligheten, vi lovar att inget säga men berättar ändå för ett fåtal människor...
Jag tror att om man är dålig på att hålla hemligheter hemliga är man även dålig på att av-intressera sig om någon väl vill förtro en med en hemlighet. Man kan känna sig som en informerare, en person, vars uppgift är att informera omgivningen men för att kunna göra detta krävs att man har någon information, och denna får man av hemlighetsgivaren.
En annan, i stunden påkommen, teori är att alla människor har en hemlighetskvot, liknande en bägare, vars mängd hemligheter kan variera. Ett synsätt som påminner om det freudianska kan vara att man i unga år har utsatts för en mängd hemligheter som ligger någorlunda bortglömda i bägaren men ändå finns där och bidrar till att den rinner över och hemligheter sipprar ut...
Eller inte, vem vet?