Jag tror på människan

Sverige har förlorat ett val.
Det spelar ingen roll om jag röstar höger eller vänster. Vad som spelar roll är att jag och 6 793 494¹ med mig inte röstade på Sverigedemokraterna!
Är detta då en demokrati om SD får en möjlighet att representeras i Riksdagen trots att 94% av Sveriges befolkning tar avstånd från det? Lever vi i en demokrati om flera miljoner vaknar upp dagen efter ett val med svidande ont i magen, panik innanför pannbenet och ett hopp om att allt bara var en mardröm?
Jag skäms inte över valresultatet. Jag tror på människan. Jag var på Sergels Torg klockan 19 igår och sjöng, tillsammans med 6 000 andra; "Vad ska vi göra? Krossa rasismen! Vad ska vi göra? Krossa rasismen! När? Nu! När? Nu!" och jag har svårt att minnas när jag rös så senast.
En talare klev upp och uppmanade folkmassan att kämpa för jämlikheten överallt. På fritidsgårdar, i föreningar, i den egna kommunen, you name it. Jag kände, som säkert många andra, en låga tändas. Jag blev inspirerad att verkligen göra något. Att gå från professionell sofftyckare till politiskt aktiv. Jag blev inspirerad att verkligen gå ut och försvara jämlikheten och så tror jag att många med mig känner.

Tillbaka till demokratin. Är det ett demokratiskt fungerande system om 94% av Sveriges befolkning känner sig illa till mods dagen efter ett val? Är det ett demokratiskt fungerande system om ~50% av befolkningen blir missnöjd oavsett om vi får en Rödgrön eller Alliansregering? Är det ett demokratiskt fungerande system om vi som sympatiserar med ett parti får lägga våra egna ideologier åt sidan för att värna om det politiska samarbetet? Centerpartiet tvingas backa på kärnkraftsfrågan, Vänsterpartiet tvingas backa på många skattefrågor. Vem gynnas av ett blocktänkande? Och, framför allt; Har vi, medborgarna, valt att politiken ska se ut såhär? Är det inte åt oss politiken ska verka? Får vi ha en åsikt om blockpolitiken eller är det ett beslut som toppolitikerna fattar åt oss eftersom vi inte är lika politiskt sakkunniga? Är det demokratiskt?
I valet 2010 röstade vi fram en president, inte ett politiskt parti. Det handlade om Reinfeldt vs Sahlin, inte Moderaterna vs Centerpartiet vs Miljöpartiet vs Kristdemokraterna vs Vänsterpartiet vs Socialdemokraterna vs Folkpartiet. Det stod inte sju olika ideologier mot varandra utan två krystade axplock mot varandra. Om jag röstade på Alliansen skulle jag kanske få några av mina ståndpunkter på agendan och om jag röstade på de Rödgröna skulle jag kanske få några av mina ståndpunkter på agendan.
Svensk politik har reducerats till ett lotteri för oss väljare. Vi vet inte riktigt om vårt parti får några av sina kärnfrågor framlyfta eller inte. Vi ser dels de program som de enskilda partierna presenterar och dels de gemensamma blockprogram som koalitionerna kommit överens om och oftast finns det ingen som helst anledning för oss att ens ögna igenom de enskilda partiernas program eftersom de antagligen måste backa på de flesta punkterna.
Vem gynnar då samarbetet? De två största partierna i vardera samarbete kan ju lyfta fram de flesta frågorna, om än tvungna att be övriga partier om lov. Och de små partierna gynnas, även dem, av koalitionerna eftersom de antagligen aldrig skulle kunna röra makten annars. Men är det värt att överge ideologierna för att sitta på andra-, tredje- eller fjärdestol och nästan vidröra kronan? Är det värt det för oss väljare? Visst, alla regeringspartier har ett visst inflytande men det förutsätter att de är villiga att hugga av en och annan hjärtefråga.

En sista tanke om Sverigedemokraterna: Visst känns det läskigt att ett främlingsfientligt parti har tagit en plats i Sveriges riksdag. Det låter rentav absurt att ens formulera meningen. Visst känns det som ett slag i magen att över 300 000 människor la sina röster på ett rasistiskt parti med rötter i vit makt-organisationer. Men (och det här är ett stort men) det är inte över! Sverige är och kommer inte att bli mer främlingsfientligt för att ett sådant parti har trätt in i riksdagen. Sveriges befolkning är inte mer rasistisk än tidigare bara för att Åkesson med vänner fick 5.7% av rösterna.
Att så många röstade på SD har mycket att göra med de etablerade partiernas hanterande av integrationspolitiken, vilket har erkänts av dem själva. De försök som har gjorts att inte ens ta debatten med Sverigedemokraterna har endast gynnat dem då ingen har kunnat säga emot. Väljarna blev lovade ett snabbt och effektivt sätt att skapa jobb och det är, som Fredrik Reinfeldt med många andra själv sa: "Valets viktigaste fråga". Att Sverigedemokraterna har kunnat erbjuda en till synes kvick och effektiv lösning på den frågan har givit dem många röster. Väljare har presenterats den vinkeln av partiet. Vad som dock inte presenterats lika utförligt och naket är tillvägagångssättet och det är säkert många som fortfarande tror att SD inte är ett främlingsfientligt parti eftersom det, på dem själva, inte låter så.
Vi som från allra första början har tagit ett aktivt avstånd från partiet har kunnat syna det som vi försöker syna alla partier och på sätt sett igenom de välpolerade fasader partiet ger sken av att bestå av.
Det är fel på integrationspolitiken, det är det. Annars skulle inte så många människor kräva en förbättring. Men att minska invandringen med 90% är självklart inte den rätta vägen. Det krävs mer, inte mindre, satsningar på integrationspolitiken. Det krävs ett humanare mottagande av asylsökande och flyktingar, fler bostäder, och många andra satsningar jag inte ska gå in på djupare här då det finns många bättre plattformar än just denna blogg för detta ändamål.
Det krävs, som Obama sa, en förändring. Fast här ska förändringen även realiseras!

Att Sverigedemokraterna har kommit in i riksdagen innebär inte jordens undergång. Det är trots allt vi, människorna, som är demokratin. Glöm aldrig det!

____________________
¹Antal röstberättigade som inte röstade på Sverigedemokraterna i riksdagsvalet 2010, 2010-09-21 (7 123 651 röstberättigade, 330 157 röstade på SD)

Inte den bäste

Idag använde jag en miniräknare för att subtrahera 138 från 1120. Ingen människa på jorden kan räkna ut svaret på det utan att använda miniräknare. Åtminstone inte tillräckligt snabbt. Jag menar, det var inte alls ansträngande att leta fram min miniräknare, slå in siffrorna, vänta på att den ska ladda klart (nej, den kommer inte från 2000-talet¹) och kopiera svaret. Det hade varit mycket jobbigare att anstränga hjärnan. Förresten är allt människan skapar bara en förlängning av hjärnan – fiskar har fjäll, fåglar har vingar, människor har kapaciteten att skapa fjäll, vingar, giraffhalsar, m.m. och enligt den logiken använde jag visst hjärnan när jag gjorde min högst komplicerade räkneoperation.

Jag vet inte heller var någonstans i landet Småland ligger. Inte heller Jönköping, Norrköping eller Uddevalla. Varför ska jag veta det? Jag vet inte var Döda havet ligger, eller Svarta havet heller för den delen. I vilket sammanhang ska jag få användning av att kunna dessa geografiska belägenheter? Jag kan komma på högst tre situationer i vilka vetskap om vilken som är Närkes största stad är viktig: 1. Allmänbildningsspel (TP, Jeopardy…), 2. Trivia på bilresa, 3. För att bevisa en poäng (”Skolpolitiken i Närke, i Örebro, till exempel…”²) och allvarligt talat, det är inte så himla konstigt. Jag behöver inte ha den vetskapen för det finns inget i min vardag som säger att jag borde ha den. Det skulle väl i så fall vara i social kontext men det är socialt acceptabelt att säga att man är dålig på vissa saker - geografi, till exempel. Så länge jag har koll på den mest uppenbara geografin brukar resten ordna sig, på samma sätt som jag har koll på plus och minus men inte på vektoralgebra. Om jag arbetade som meteorolog skulle det vara desto viktigare för mig att ha koll på geografi. Givetvis menar jag inte att det skulle ligga mig till last att vara mer allmänbildad – jag hävdar bara att det inte behövs.

Ja, då har jag väl pekat ut alla mina fel och brister.
För den här gången.

___________________________________________________
¹ Lustig fakta: Batteriet har hållit i över säkert 10 år.
² Självklart googlade jag mig fram till att Örebro ligger i Närke.

Zombies

Jag hoppas att man får välja vad som händer när man dör.
Och inte bara en flervalsfråga utan verkligen vad som helst. Jag hoppas åtminstone att JAG får det.
1. Zombie
2. Återfödas som något häftigt... en zombie, till exempel.
3. Komma till The Afterlife. Som en zombie.

Det är inte bara häftigt att vara en zombie - till och med ordet är häftigt. Zombie. Jag måste dock göra upp en bred bild av min efter döden-upplevelse så att inget lämnas åt slumpen:

- Bra soundtrack - inte för repetitivt och ganska läskigt. Och inte Zombie. Eller kanske...
- Hygglig maxfart. Man har ju sett skräckfilmer liksom.
- Oändlig stamina. Vadå ologiskt? Jag är ju en zombie.

Plus en massa andra putslustiga(!) egenskaper som jag inte har tid att förklara här.
Stick!

Vådaskott

Det cirkulerar ett antal pistolkulor i jordens atmosfär. Varje sekund av varje minut av varje timme avfyrar en människa ett vapen, ofta närmare dig än du tror. Statistik visar att minst en gång i månaden avfyras ett vapen på mindre än 100 meter från dig.
För att undvika att dö av så kallade lodisskott¹ brukar jag, och många fler, spontanväja undan lite titt som tätt. Jag vill tro att detta har hindrat mig från att dö ett flertal gånger. Det kan handla om så lite som ett avstannande av promenaden i en sekund eller så mycket som att kasta sig mot marken.
Ingen vet riktigt hur mycket dessa aktioner påverkar överlevnaden² men att inte vidta dessa åtgärder medför att dö en passiv död samtidigt som åtgärdsvidtagandet för med sig en aktiv död. Dina vänner kommer, när du hissas ned i graven, berätta stordåd om hur du osjälviskt kastade dig framför dem för att ta fallet istället.
Så, vill du dö en heroisk dö bör du bete dig högst oregelbundet.



_____________
¹Även kallade "vådaskott"
²Kulan kanske träffar dig istället för att gå en meter bredvid ditt huvud

Saxat

Det här är saxat - jag älskar det ordet - från den misslyckade återupplivningen av exordium2:

Jag gillar inte riktigt när man bloggar om sig själv, om vad man gör. Jag gör en distinktion mellan en blogg och en dagbok. I bloggen skriver man om lustiga samhällsiakttagelser och underfundiga problem - inte om hur man firade midsommar eller köpte senaste Ulf Lundell-plattan. Det är inte direkt någon som bryr sig, trots att du har ett ganska roligt språk och leker lite med orden. Put it to use. Skriv allmänna debattartiklar om varför unisex-toaletter är bättre än icke-, blogga om varför det finns en odefinierbar mystik över ordet "fjord" eller publicera en totallylookslike-bild på Tommy Körberg och Grinchen.

Alltså:
Dagbok = Bok, i vilken du uttrycker dina ohämmade lustar för han i Twilight. Finnes under säng eller i låst byrålåda.
Blogg = Öppet brev till samhället. Ej att förväxla med trötta uppmärksamhetsinjektioner. Bara töntar hypar sig själva.

Fotboll. Faktiskt.

Jag tror att den enda anledningen varför många tycker att det är så osannolikt att asiatiska lag vinner över europeiska och afrikanska är för att det inte är någon som har koll på Asiens fotbollskultur. Jag menar, vem har koll på något fotbollslag i Kina eller Taiwan? Vem kan, utan att googla, nämna en enda kinesisk fotbolsspelare? Säkert en del men då är ni pretentiösa nolifers. Säkert mer pretentiösa än de som kommenterar matcher, tränar icke-asiatiska lag, spelar i icke-asiatiska lag, samt de som skriver fotbollsrelaterade artiklar.
Asien har liksom aldrig haft en fotbollskultur som den vi upplever, åtminstone inte speglad utåt (och med Asien menar jag inte Turkiet, Ryssland, m.fl. utan Kina, Japan, Taiwan, Nord-/Sydkorea). Det man vägrar tillkännage är att de faktiskt har blivit bra på fotboll. De spelar bra i VM och just nu står det faktiskt bara 2-1* till guldtippade Argentina mot Sydkorea. Det är inte för att Argentina spelar dåligt eller har alla sina bästa spelare på bänken utan helt enkelt för att Asien har blivit bra på fotboll. På samma sätt som Asien har blivit bra på allt annat (nåja).

Haha, jag hatar när man skriver "(nåja)". Det är inte som att någon säger det. Det är som när man skriver "et. al.", "ibid" eller "sic". Det är ingen som säger det. Sluta skriv det i nöjestexter. Sluta skriv "(nåja)" också. Det är löjligt. Sluta löjla.

*Sen att Sydkorea gick ned sig i slutet av matchen räknas inte in. Det gör de erkänt bra lagen också...

Bloggovic

El blogo grande. Bloggström von Blogge. Der bloggen gesicht. Bloggblogg Bloggomander. Bloggelina Bloggalia. Bloggy Bloggkvist. Bloggabonkosson. Bloggblugg Bliggobländer.

Bah!

Det är ett lustigt ord. Blogg. Ord med två g'n (eller två [ev. aspirerade] tonande velara klusiler, som det så fint heter) är ofta lustiga. Yoggi. Lagg. Dagg. Mugg. Det är många ord som inte ser så roliga ut men är roliga att uttala, så som paraply, kotte, munk (okej, det ser roligt ut), älg, m.fl. (baserat på utförliga vetenskapliga tester), men tonande velara klusiler ser även roliga ut i skrift. Man behöver knappt uttala dem för att de ska vara lustiga.
Det här kändes som ett kul spår, för mig. Jag fortsätter nog på det lite senare.

Voilà, le blogue!

Titeln är skriven på franska idag. Detta kommer inte att resultera i något slags meningsfullhet. Bara så du vet.
Frågan är om detta inlägg blir ännu meningslösare eftersom inte ens titeln vittnar om innehållet. Låt oss undersöka!

Ibland, nuförtiden mer sällan än förr, skriver jag poesi. Det är mycket korkat och ostrategiskt eftersom min poesi inte kommer att generera något. Jag sammansätter befintliga ord och skapar ibland nya, placerar dem i en ordföljd jag är nöjd med och pressar ibland även in en bakomliggande mening, en tanke, mellan raderna.
Dessa sammansättningar av ord kommer inte att ge mig något pris, de kommer inte att ge mig några stora pengar, de kommer inte att förändra personers liv. Man skulle kunna hävda att denna process är komplett syfteslös.

Varför då ägna sig åt denna syssla? Jag tror att de flesta poeter (om man nu får kalla sig det) har ett praktiskt syfte med sin poesi. Jag tror inte att många skriver för att... eller jo, det gör jag nog. Jag reviderar helt min ståndpunkt! Jag tror att många skriver för skrivandets skull och inte bryr sig ett dugg om ära och berömmelse, om författarpris eller pengar. Vilken fantastisk tanke!
Att kunna skriva, måla, räkna, bygga, rasera, sjunga, dansa, hoppa, falla, göra något utan baktanke måste ju vara den optimala frihetsaktionen. Du gör det inte av tvång eller för någon annans skull, du gör det för att det är precis det du känner för att göra just då. Och resultatet behöver inte bli ett skit. Det spelar ingen som helst roll.

Jag skriver (skrev) nog för skrivandets skull, men jag måste absolut erkänna att jag hade ett praktiskt syfte: jag ville att många skulle läsa mina ord, att många skulle uppskatta dem eller hata dem, reagera mot dem. Jag vill nog, med min poesi, förmedla någon sorts känsla. Jag kanske har ett gemensamt mål med gåshudstillverkarna. Man vill hoppa in i en annan persons medvetande och kanske lämna något där, ett fotspår som vittnar om ens, eller ens verks existens.

Substitut

Detta är ett, av mig, snart uttömt ämne och det kan bero på en av två saker:
1. Det är fruktansvärt enkelt att blogga om.
2. Det betyder något för mig.
Låt oss hoppas på det sistnämnda.

Det ni (du...) just nu läser är ett slags metablogg; en blogg om mitt nuvarande bloggande, och jag ska göra mitt bästa för att hålla din läslust vid liv.

Varför metablogg?
Det jag skriver just nu handlar om mitt skrivande, om varför jag för tillfället skriver på denna plattform. Och den enda anledningen är att har en tentamen att färdigställa.
Hur ter sig då detta?
Jo, jag har (och jag är tydligen inte ensam) en fix idé om att skrivande, och då främst studie-, kan substitueras, bytas ut, mot ledigt skrivande. Detta är en fullkomligt absurd tanke och för vissa verkar den ofattbar men för vissa fungerar den. Det som kommer att uppstå när jag trycker på "Publicera inlägg" är en känsla av välbehag och accomplishmentism¹ och ibland är det tillräckligt för att lura mig själv att tro att jag har åstadkommit något, ibland till och med tillräckligt för att få mig att tro att jag har åstadkommit något studierelaterat och på så sätt öka lusten att "fortsätta" med tentamen.

En annan teori är den jag har valt att kalla Easing in och anhängare av denna teori menar att ett ledigt skrivande, så som detta, är en sorts uppvärmning. Ett sätt att få fingrarna vanda vid tangenterna, ett sätt att få skrivkänslan på plats, och även här ett välbehag i själva skrivandet.

Fast nu vet jag inte om jag kan lura mig själv längre. Nu har jag trasat sönder min hägring. Allt för er (din) skull.
Minns mig för det jag sa, inte för det jag gjorde.

___________________________________________________

¹Oh yes, I did

Hemligheter

Det finns de som är fantastiskt bra på att hålla hemligheter hemliga, de som inte visar några yttre indikationer över huvud taget. De som kan köpa julklappar i maj och inte låtsas som något, de som i sin ungdom har varit kanadensiska popstjärnor men inget säger.
Sedan finns givetvis den raka motsatsen; vi som hör ordet "hemlighet" följt av "du måste lova att inte berätta för någon" och blir alldeles till sig inombords.
Varför, om vi nu är medvetna om att vi är dåliga på att hålla hemligheter, insisterar vi på att få dem berättade för oss? Varför säger vi "nej, jag lovar att inte berätta" och "du vet att du kan lita på mig"? Är det något vi borde har lärt oss är det att vi inte kan bli litade på vad gäller hemligheter, men ändå begår vi samma misstag: Vi hör hemligheten, vi lovar att inget säga men berättar ändå för ett fåtal människor...
Jag tror att om man är dålig på att hålla hemligheter hemliga är man även dålig på att av-intressera sig om någon väl vill förtro en med en hemlighet. Man kan känna sig som en informerare, en person, vars uppgift är att informera omgivningen men för att kunna göra detta krävs att man har någon information, och denna får man av hemlighetsgivaren.
En annan, i stunden påkommen, teori är att alla människor har en hemlighetskvot, liknande en bägare, vars mängd hemligheter kan variera. Ett synsätt som påminner om det freudianska kan vara att man i unga år har utsatts för en mängd hemligheter som ligger någorlunda bortglömda i bägaren men ändå finns där och bidrar till att den rinner över och hemligheter sipprar ut...
Eller inte, vem vet?